När man ger upp helt och fullt. Då står man totalt nollställd där framför en rad människor.

De ska fråga och bedöma bara efter några samtal. Där står jag helt kal. Kunde vara helt naken. Jag bryr mig inte längre.

Man säger sanningen men ingen lyssnar på riktigt. Man ser det på deras ögon och deras ansiktsuttryck. De bryr sig inte för just idag slutar de tidigt.

Idag ska vi samtala och det dröjer ut på tiden. De har lunch och skrattar med varandra.

Där sitter jag och väntar. Vill egentligen inte tala. Vet ju hur det är!

Vi sitter och pratar men jag skulle kunna vara någon annanstans. Ingen hör ju vad jag säger. Jag vill inte leva! Jag vill bara dö!

Tillslut så säger jag vad de vill höra för att få komma hem. Tiden går så sakta men ändå så fort. Dagarna flyter ihop!

Man frågar sig var man är? Vilken dag är det egentligen? Alla dagar är likadana!

Vad gör man där? Vill någon att man ska bli bra?

Utslängd utanför! Varsågod och klara dig! Här! Ta dessa piller!

En handfull tabletter syns i min hand och jag undrar vad jag har dom för? Nu ska jag klara mig själv!?

Jag undrar återigen var jag är? Vem är jag? Var ska jag ta vägen?

Ingen talade om det!

Mitt gråtande inre. Varför slutar det aldrig? Det är en ständig ström av tårar inom mig och jag kan inte ens förklara varför.

Jag kan inte se framtiden. Har ingen tro på den. Jag bara ÄR  utan att tro att jag någonsin ska bli glad på riktigt igen. Eller har jag någonsin varit glad på riktigt?

Tomheten finns som en envis följeslagare som jag inte ens vill ha. Alla andra verkar berika sina liv med så mycket och jag vet inte ens hur man gör?

Så många år det känts så här och jag kommer inte ifrån det. Det kanske ska vara så? Det kanske är normalt?

Alla kanske har det så? Känns som mitt liv är slut!  Varför??

Jag har gett upp!

Jag kämpar inte mer!

Jag hoppas bara på bättring.

Men jag tror inte på det!

Det har har varit för mycket mot mig som jag inte orkar och klarar.

Kan jag bara få vara vara ifred ! Så känner jag! Att jag vill vara i fred! Försvinna föralltid!!

Allt är så övermäktigt samtigt som jag känner mig tom. Det låter jättekonstigt. Jag känner mig konstig. Känns som alla ser mig som en konstig person!

Som om åren aldrig fanns. Slitet betydde aldrig något. Ingen tackade att man kom sjuk och hängig. 

Inget av det betyder något längre. Känner man sig inte välkommen längre så känns det i hjärttrakten.

Förtroendet finns inte där längre.

Hur mycket och hur länge ska jag bevisa att jag är en ärlig och lojal person? Ärlighet varar inte längst enligt min erfarenhet.

Mitt naiva jag är borta!

Dikt:

Jag ångrar att jag var så ärlig. Trodde då jag skulle vara mindre besvärlig.

Känner bara blickarna, som inte i mina ögon vill se. Vad i helvete ska nu ske?

Jag ångrar att jag mig dig anförtrodde. Du på mig bara glodde.

Måste man ljuga för att komma någonstans? Annars får man ingen andra chans.

Vart kommer detta leda? Jag kommer nog inte att freda.

Vill bara bli accepterad för den jag är, men det är nog inget som klär.

Rösten den skriker åt mig! Gör som jag säger!

Jag säger NEJ!

Rösten tar över min kropp och gör som den vill.

Jag säger NEJ!

Rösten är nöjd nu och fick som den ville.

Jag sa NEJ! Men nu fick jag ändra till ok! Bara ikväll.

Rösten kryper på mig om natten och skapar fler tårar.

Jag sa ju NEJ ju!

Rösten fortsätter prata och det är bara elaka ord.

Jag sa faktiskt NEJ!

Rösten bryter ner mig och skapar ångest. Vill bara illa.

Jag gråter fram NEJ!

Rösten säger att det är mitt fel och jag håller med.

Den där rösten den vill bara illa. Rösten ler när jag trilla.

Paniken kryper allt närmre. Jag mår allt sämre.

Rösten finns inom mig så bara jag kan höra. Rösten vill bara mig förgöra.

Det är en kamp om att hitta viljan att leva vidare.

Många gånger har jag gett upp livet. Stirrat ut i tomheten.

Lyssnat på tystnaden. Finns det något mer? Har undrat så många gånger!

Hör ljud långt bort. Fast det är nog ganska nära. Märker inte vad det är.

Var finns viljan? Viljan att fortsätta! Ställa sig upp och gå någonstans. Göra något viktigt.

Det finns inte. Jag sitter bara kvar och stirrar ut i tomheten.

Lyssnar på tystnaden. Hur lång tid har gått? Det vet jag aldrig för det finns ingen tid där jag befinner mig.

Vad händer runt omkring? Vet inte! Jag kommer inte ifrån min position. Jag liksom har fastnat.

Har jag ätit? Har jag varit på toa? Har jag sovit? Vet inget av det.

Stirrar fortfarande. Hör tystnaden omkring.

Hur hittar jag viljan? Att komma ur denna stirrande sittande ställning.

Försöker känna något. Men känner mig bortdomnad. Känner ingenting. Vill inte känna något. Det är bara ångest som kommer då.

Därför stannar jag kvar i min lilla värld där jag är trygg för tillfället. Fortsätter sitta och stirra och lyssna på tystnaden.

Hur hittar jag viljan?

När tårarna rinner ner från kinden. Ångesten i bröstet. Jag vill bara skrika rakt ut men får inte fram ett ljud för jag gråter för mycket. Hjärtat dunkar. Paniken. Anfallet kommer. Det går inte att andas. Känns som bröstet har fastnat i sitt läge.

Försöker andas lugnt men det går inte. Paniken är där och den försvinner inte. Vill inte det här. Jag vill ju bara må bra! Varför är det så här? Varför finns det ingen här? Ensam som alltid! Jag har väl förtjänat det! Förtjänat paniken. 

Paniken! Kan fortfarande inte andas normalt. Kan inte ta mig någonstans. Väntar på verkan av tabletterna, som jag måste ta.

Jag har aldrig behövt det förut. Vad har hänt? Vad är det för fel på mig? Varför är jag inte som alla andra?

Ena dagen står man på jobbet och lyckan är total.

Trodde jag iallafall.

Nästa dag är man hemma och det känns som det ordnar sig.

Det går flera dagar men sämre mår jag. Försöker att skärpa mig men det funkar inte alls.

Ju längre tiden går ju sämre mår jag. Det är som en nedåtgående spiral! 

Hamnar på sjukhus och det hjälper inte alls.

Mitt liv tar slut. Försöker att avsluta det om och om igen.

Hamnar på sjukhus igen.

Där får man mer tabletter och förväntas klara sig. Mer blir det inte av det.

Mörker och panik känner jag alltmer.Vad hände egentligen?

Ena dagen var jag ju ganska glad eller var jag det? NEJ!

Länge har jag varit olycklig och kommer inte ur den här nedåtgående spiralen. Det är som mörkast just nu.

Jag hoppas på ljuset. Med min nya lägenhet och jobbet igen. Men tror inte på att det kommer att hjälpa mot det som jag har inombords.

Det har alltid funnits där som ett mörker och en envis tomhet som jag aldrig kommer ifrån.

Vad gör man? Försöker se positivt men vet hur hårt man slår sig när man faller. Ner i den nedåtgående spiralen.

Är jag på botten än? Vill inte dit!

Känslan är så stark ibland. Jag vill bara krypa in i din famn. Känna tryggheten där i värmen av dina armar.

Kunna gråta mot ditt bröst men ändå känna armarna som omsluter starkare ändå som tröst.

Sen vaknar jag upp! Det var bara en dröm. En illusion och önskan från mig som du aldrig kunde ge mig.

Kärleken fanns tydligen aldrig där?

Kändes som jag gav upp mitt liv för dig! Men du skulle aldrig göra detsamma för mig. Det vet jag nu.

Allting vi gjorde var för din skull eller för ditt företag. Förlåt men jag skulle nog gjort samma sak igen. Jag älskade dig.

Skulle du göra något BARA för min skull? Tyvärr så säger jag NEJ! Jag är ledsen men det är så det känns.

Du känner säkert annorlunda. Du tycker nog att allt är mitt fel! Du tycker jag gjort bort mig och gjort alla fel.

Ja ja tyck det du! Jag bryr mig inte längre. Jag kan aldrig ändra någon som dig.

Jag kan iallafall tacka dig för barnen. Det är det enda bra jag fått av detta elände!

Skönt att vara tillbaka i Värmland. Äntligen!

Mitt bland alla människor. Där sitter du. Den som är ensam. Den som ingen bryr sig om.

Du sitter i myllret men ingen ser dig. Du tittar på de andra som du vore med dom. Men det är du ju inte!?

Hur hittar du styrkan att fortsätta?

Ingen bryr sig att du observerar dom och tar del av deras liv. Du fortsätter.

Jag beundrar dig! Hur orkar du? Hur orkar du med alla ytliga problem folk har? Jag orkar ju inte.

Är det en process? Kommer man dit så småningom?

Sitter här och tittar på dig. Jag vill att du ska känna dig viktig.

Alla andra skrattar och ler men det är ingen som dig ber dig komma.

Ensamma människor är fy och skam. Vill bara hjälpa dig så jag får nog gå fram.

Livet är så mörkt och kallt. Även mitt i sommaren. Jag kan sitta på en restaurang och gråta. Men ingen ser mig och det är en gåta.

När vänder livet? Många tar det för givet. När kommer ljuset? Blir det nån gång varmare? Vill bara leva nu. Men orkar inte mera.

Längtar efter någonting men kan aldrig sätta namn på vad det är. Alla säger hur jag ska leva. Vill inte någon svika. Tyngden blir när jag ger vika.

När vänder livet? Många tar det för givet. När kommer ljuset? Blir det nån gång varmare? Men orkar inte mera.

Bitterhet mot lyckliga är bara sjukt. Kan inte känna äkta glädje för andra. Försöker le mot skrattande. Men det blir bara ett haltande.

När vänder livet? Många tar det för givet. När kommer ljuset? Blir det nån gång varmare? Vill bara leva nu. Men orkar inte mera.

Försöker känna glädje i det enkla. En solnedgång, en utsikt eller en varmare känsla för barnen. Jag stänger in mig i mig själv och vill bara hoppa i en älv.

När vänder livet? Många tar det för givet. När kommer ljuset? Blir det nån gång varmare? Vill bara leva nu. Men orkar inte mera.

Kylan sköljer över min kropp. Mörkret sänker sig över mig. Kan inte andas. Var det jag som hoppade? Varför var det ingen som stoppade?

När vänder livet? Många tar det för givet. När ser man ljuset? Blir det något varmare? Vill inte leva nu! För jag orkar inte mera.