Hur ska något ändras undrar jag? Tankarna bara snurrar runt, runt min dag.

Kan aldrig bringa ordning på detta ältande. Önskar bara någon kom och gjorde mig ett vältande.

Så att jag kan tänka klart. Men det går inte utan fart.

Jag tänker så himla trögt framåt. Jag hamnar bara återigen i detta, förlåt!

Skulle vilja att jag ett högre tempo kunde växla upp. Snubblar på mig själv då jag försöker klara ett gupp.

Samma spiral jag hamnar i. Får börja om och om igen uti.

I mitt huvud det är så tomt. Har blivit trött av att tänka fromt.

Orkar inte tänka mer. Jag har inga ord fler.

Känner mig som en jävla parasit. Jag inte betyder ett skit.

Jag ser mig som en pest. Alla avfärdar mig med en gest.

SKÄRP DIG! Nu de säger till mig. Jag vet inte längre hur jag ska försöka? Så säg!

Du vet hur man gör! Kan de säga. För DET har du klarat förut utan att dig själv meja.

Jag önskar jag hade kraften! Men meningen? Jag har svårt att se den!

Jag kan leva genom barnen. Jag orkar inte trassla mer med garnen.

Som är livet fortsatt för mig. Jag får endast leva för min kille och tjej.

Doris! Har inget med texten att göra!

Jag hör en inre klagan hos människor jag sitter med.

Vissa är tysta och vill bara vara ifred.

Alla ser deras yttre sken.

De tror inte det finns mer i deras ben.

Det lugna yttre kan lura de flesta.

Då får man göra det mesta. 

Alla är nöjda med dem när de är stilla.

Ingen annorlunda får vara för då kan det gå illa.

De annorlunda stör och lever högt och vilt.

Från oss andra de vill ha dem skilt.

När den tyste blir högljudd och otrolig.

Då blir personalen brydd och orolig.

Vem är egentligen normal?

Vem bestämmer?

Är det en personal?

Tessan! Har inget med texten att göra!

Man vet om när det sker. Då står jag bara och ler.

Resan är så oerhört lång. Jag vill ha allt på en gång.

Mitt tålamod är så väldigt kort. Vårt liv var så enormt torrt.

Jag drömmer om det varje natt. Skulle kunnat vara din största skatt.

När man försöker vara bäst i allt. Då får man det fasligt kallt.

Trodde jag kunde vända detta. Men det gav mig en faslig hetta.

Hoppas ingen annan lär dig känna. Då går de på en rejäl bränna

Jag sitter om natten. Funderar över skatten.

Vill inte vänta mera! Kommer det inte flera?

Du är från början tydlig. Jag är egentligen oskyldig.

Visste inte bättre då. Vem vill veta ändå?

Vem tror att de vet? Ingen jag fråga smet.

Detta handlar inte om skatten pengar! Utan om kärlekens olika svängar.

Varför ger du mig denna tystnad? Är det för att reta mig i min lystnad?

Kommer inte att ge mera till dig! Du kan ägna det till nästa tjej.

Jag skickar inget mera. Du kan låtsas att du får flera.

Envis sa du till mig. Det kommer jag vara mot dig.

Jag är fortfarande lika rädd att konfrontera. Är det därför du är så bra på att demonstrera?

Stegen som tas är grunder som las.

Huvudet rörs om och det säger kom.

Ju mer man tänker, ju mer man skänker.

Möten som sker, efter dom man ber.

Ser och lyssnar och mitt ego det tystnar.

Önskar detta för varje dag. Får göra det till min lag.

Mitt inre det bråkar. Drar på helt fel stråkar.

Ska det vara så svårt? Man faller ner så hårt.

Livet är så skört. Så lätt att det blir förstört.

Det bästa är att jag om mig själv lär.

Hoppet om bättring finns. Dåliga erfarenheter jag minns.

Nära döden jag varit. Tillbaka till livet jag farit.

Solen skiner utanför fönstret. Snöflingor singlar ner från de sista molnen. 

Jag tittar ner på den frusna Klarälven. Snart spricker isen och våren kommer.

Får lite vårkänslor ett ögonblick! Men stopp! Sen kommer jag på var jag är:

På psyket vill ingen sitta.

Men det är där du mig kan hitta.

Känner mig ensamast i världen.

Fast jag med andra kämpar på färden.

Blir ibland så besviken på personalen. 

Ser mig inte som en utav dem.

Två av personalen kuttrar med varandra.

Som fåglar på våren de inte se andra.

Vill jag något ha?

Får jag vänta till nästa dag.

Ser att han inte har nåt att göra.

Hänger bara över hennes öra.

Blir så arg över detta.

Det hade varit 10 minuter lätta.

Men snart ska jag hem.

Då slipper jag dem.

Träd i Göteborg

Vi går mot kiosken med en personal. Hon vill vara någon annanstans men hon har inget val.

Vi patienter blir behandlade som om vi vore dumma. Som om vi inte kan tänka själva.

Jag blir upprörd direkt men säger ingenting. Tiger snällt som jag alltid gör. Låter mig bli behandlad som ett barn som blir tillrättavisad.

Personalens suck hörs genom den långa korridoren. Ser ner på oss som sitter här. Himlar med ögonen och skyndar bort. Mot de andra ”normala” i personalen.

En ny dag med nya möjligheter att hitta sig själv. Här hinner man fundera. Det värsta är att man fortfarande inte fattar.

Skulle helst vilja bara VARA. Här kan man det. Men sen då?

När man kommer härifrån kommer kraven att vara normal. Vad är normalt?

Att man jobbar och sliter för livet. Träffa barnen på helgen. Le och vinka till bekanta.

Inte klaga över något men ändå säga till om man ser någon behandlas illa. Fortsätta framåt utan att ångra beslut man tagit. JOBBA!

Åka på semester och slappa. Lägga upp bilder på Instagram på hur jävla perfekt man har det. För det är normalt?

Finns det andra än jag som stannar upp och funderar? Över meningen med alltihop?

Njuter man av vädret på riktigt? Eller är det bara något man säger? Känner alla det inombords? Det där varma, starka, uppfyllande som slår en volt inom en. När man känner solens strålar mot ansiktet.

Jag kan ofta stanna upp och känna den där känslan. Sen ser jag på alla andra runtomkring som är på väg någonstans. Vart ska dom? 

Är det ingen annan som ser vad vackert trädet ser ut i sina egna snirklar och krokar som det har växt.

Ofta drömmer jag mig bort från alltihop för jag klarar inte kraven på att vara NORMAL längre.

Kan inte se det andra ser. Jag känner det dom ser istället och vet inte om jag klarar det längre. Jag blir totalt utpumpad av alla krav i samhället hur man ska vara.

Just det! Att vara NORMAL

Hur känns det att komma ur skalet? Murarna är för höga för att släppa taget.

Måste ha kontroll! Måste spela min roll.

Det är vad alla förväntar. Mitt hjärta hårdare klämtar.

Vill bara skrika rakt ut. Men måste hålla min trut.

Kan ni bara låta mig leva? Vill jag säga till de som ser mig treva.

Alla andra vill se mig from. Men kan bara känna mig tom.

Vet inte längre hur jag ska vara. Får väl låta murarna mig bevara.

När ska man göra det man alltid velat göra? Kommer det bli av? Eller kommer kraven att vara större än själva livet?

Man vet ju inte när man förlorar livet. Hur mycket har man då missat?

Önskar bara att jag kunde få se saker. Se dom för vad de är. Känner så starkt att jag inte hör hemma någonstans.

Hoppas hela tiden på bättring men det är nog så här jag får leva och UNDRA. Om det finns något annat?

Varför blir jag aldrig nöjd? Kan bli så avundsjuk på de som vet vad de vill och är lyckliga i sina liv.

Jag förstår inte hur man gör. Hur står man upp för sig själv? Vad vill jag?

Skulle bara vilja sväva iväg. Sträcka ut armarna och bara lyfta. Sväva runt och kika ner mot marken och flyga genom molnen. 

Känna friheten! Att sväva var som helst utan några hinder. Inga tyngder som drar ner mig. Inte tänka alls utan bara flyga över bergen, träden och sjöar. Landa vart jag vill och njuta av utsikten.

Tyvärr vet jag att detta inte är möjligt. Känner mig så infångad av de krav som ställs på mig.

Man lever hela tiden! Men när börjar man LEVA?

Mina tankar när det känns som mörkast

Min plan är klar. Inget annat finns kvar.

Orkar inte längre. Känner mig sämre.

Denna gången ingen mig hindra. Inget någon säger kan lindra.

Tyvärr måste jag barnen lämna. Vill inte deras värld rämna.

Gör dem bara besvikna. Vem försöker jag likna?

Ingen på mig vill lyssna. Vill att tankarna i mig ska tystna.

Känns som jag inte har något val. Kommer inte hålla något mer tal.