Där stod jag på en strand. Då kom du och tog min hand.

Vi stod där tillsammans och kände på vinden. Jag blundade och kände att du smekte mig på kinden.

Jag hörde mina hjärtslag slå så lugnt. Just då kändes ingenting tungt.

Jag tittade upp och såg solen gå ned. Jag log och tänkte på när du var med.

Det finns i mitt minne. Det finns i mitt sinne.

Det finns där inom mig det som berör men det är inget som nu stör.

Jag tar en dag i taget. Då får jag vara med i laget.

Känner mig nu lättare till mods. Tur att jag av nya vänner emottogs.

För varje steg jag tar ju mindre det finns kvar.

Av det där mörka som vill mig illa. Istället jag ljuset kan se, bara jag mig inte förvilla.

Jag är inte tokig så ni vet! 😉

Kärlek kan uttrycka sig på flera sätt. Man känner värmen inombords. Eller den där starka lyckan att träffa sin älskade. Den oerhörda kärlek till sina barn som aldrig tar slut.

Jag känner kärlek just nu. Jag kan inte förklara varför. Den bara finns där från ingenstans. Jag tror på att min ängel finns hos mig. Hon hjälper mig och ger mig styrka i svåra stunder. Jag känner så starkt att hon finns här.

Dikt:

Tiden den står still. Hon sa "gör vad du vill".

Jag känner mig alldeles matt. Det kanske är för att det är natt.

Tankarna bara snurrar. Jag hör ändå hur katten kurrar.

Hon hör samma saker som jag. Ändå om rösten är vag. 

Är det en ande som finns hos mig? Hon säger: Jag stannar hos dig.

Det känns som det är någon varlig. Hon har aldrig känts farlig.

Ärligt så tror jag det är Tirre som vakar. Hon kollar så jag inget försakar.

Det finaste jag har. De har jag fortfarande kvar.

Jag har dom inte förlorat. Jag kanske har det förstorat.

Skulle vilja träffa dom mycket mera. Men det får bli på helger flera.

Saknar dom så mycket när jag ensam är. Det är priset man får betala när man sitt ego när.

Skulle vilja ha dom här för jämnan. Men skulle aldrig be dom lämna han.

Måste jobba med mitt stora ego. Men det är ju som att bygga ett jättesvårt lego.

Jag hoppas på hjälp från en högre makt. Jag ber varje dag efter styrka och prakt.

Snart är helgen till ända. Då får jag skjutsa tillbaka barnen en vända.

Sitter här nu återigen. Hoppet är ute. Minnet finns inte ens kvar av livet. Det är kört! 

Det var nära jag klara av det den här gången. Men jag fick vakna igen tyvärr.

Enträgen vinner väl till slut. Vill verkligen inte mer. Jag vill inte mer upprepar jag. 

Känns som ingen lyssnar på mig. Hur orkar folk? De planerar och fixar. Det är inget för mig.  Jag vill inte mer!!!!!

Systra mi! Jag önskar jag kunde lova att jag blir bättre men det kan jag ej.

Systra mi! Jag önskar vi sågs oftare. Lite bättre humör blir jag ju iallafall.

Systra mi! Jag önskar jag kunde förklara min tomhet i hjärtat.

Systra mi! Jag önskar att jag inte kände så här. Arg på allt och alla. Bitter på livet.

Systra mi! Jag önskar jag vore mer som du. Varmhjärtad och omtänksam. Jag känner mig bara kall och missunnsam.

Systra mi! Du har räddat mitt liv bokstavligt flera gånger. Det är inte ditt fel om du inte lyckas nästa gång.

Systra mi! Jag ska försöka se framåt fast det känns omöjligt just nu.

Systra mi! Jag älskar dig! Det ska du alltid veta.

Vad fanns där egentligen? Känner bara att du är arg på mig. Du säger ingenting och då står jag där som ett fån.

Jag har skrivit till dig så många gånger direkt från mitt hjärta. Du tar det bara och stampar på det utan en min.

Vad fanns där egentligen? Känner bara bitterhet från dig. Bortstädad är jag för alltid. Hoppet fanns från min sida men är nu förmörkat igen.

Så jag bara undrar. Vad fanns där egentligen? Jag är så förvirrad och ledsen att jag får samma svar om och om igen. INGET! Inget svar får jag.

Vad fanns där egentligen? Hur ska jag ta mig vidare? Glömma det som varit? Är jag värd någon kärlek?? Känns inte så. Jag förtjänar det här! Att må skit och bara vilja dö.

Dikt:

Under all vett och sans jag önskar jag kunde sätta dig i trans.

En trans av kärlek till mig. En sådan som jag känner för dig.

Funderar om det alltid varit så här? Det i mitt hjärta skär.

Sanningen går upp för mig och tårar jag fäller återigen för dig.

Ska det någonsin ta slut? Förstår ju nu att det aldrig blir som förut.

Men mitt hjärta du håller fast. Lidande får jag nu stå mitt kast.

Förlåtanden finns inte längre kvar. Jag ville ju bara ha ett svar.

Tårarna droppar framför på mitt bord. Längtar bara bort från denna jord.

Orkar snart inte tårar gråta mer. Men gissar att det nog blir fler.

Önskar bara att komma över det här. Det är kanske nåt du mig lär?

Längtan kan vara så stark efter något jag saknar. Jag känner det så fort jag vaknar.

Hur uppnår man det man vill? Det är frågan jag tänker när allt står still.

Minnen av kärlek är det enda jag har kvar. Finns det kärlek för alla och envar?

Livet är kortare än vad du någonsin kan tro. Därför måste du ”nära” kärleken så den kan gro.

Om jag finner den så släpper jag den aldrig mer. Finner jag den ej så får jag leva med det som sker.

Mitt i livet jag nu är. Det bara i hjärtat skär.

Vet ej hur jag min väg ska hitta tillbaka. Inte hjälper det att baka en kaka.

Vad tusan var det som hände? Jag mitt hjärta till dig sände. 

Vill ej gråta över dig mera. Nu får det inte tårar bli flera.

Jag på mina barn absolut måste tänka. Måste hem så jag min kärlek till dem kan skänka.

Detta är kritik mot läkarna i psykvården. Andra skötare gör vad dom kan.

Snälla fatta vad jag menar! Försöker förklara men alla bara skenar.

Stänger öronen för mina rop på hjälp. Tvingar mig närmre kanten av deras stjälp.

Hotar att jag ej får köra. Det är inte det jag vill höra.

De tvingar mig att ljuga om livet. Bara för att jag ska slippa kivet.

Skulle aldrig göra någon annan illa med flit. Det är bara mig själv jag hatar och för det får jag skit.

De inte vill hjälpa mig mer. Endast förvara mig i veckor fler.

Utan någon nytta jag pratar med doktorn om mina önskemål. Tvärtom gör han och bryr sig inte om mina illvrål.

Vissa drogas ner mot sin vilja. Hur kan det från gatan skilja?

Något måste göras med denna vården! Någon nytta den måste göra medan man får den.

Varför slösa bort tiden när man är här? Detta jag skulle vilja ändra, jag svär.

Jag kan om jag vill bara höra och observera. Jag lär om människor vad de i livet leverera. 

Har inget eget att lära ut, är så tom. Har fastnat i mitt eget helvetes blom.

Tunga saker inom mig jag bär. Vissa av dom svårt i hjärtat skär.

Syns det utanpå kan jag undra? Inte alltid för jag ibland räkna till hundra.

Jag sätter på mig leendet. Låtsas och är med i skeendet.

Oftast känner jag om det är äkta. Annars känslorna i mig fäkta.

Mitt minne är min stora plåga och sorg. Kunde jag tappa det skulle jag släppa det mitt på ett torg.

Skulle gå därifrån lättad i mitt hjärta. Bara med goda minnen utan någon smärta.

Glädjen skulle sakta komma tillbaka och jag inte längre barnen försaka.

Vad kommer hända när jag kommer ut? Kommer jag ända mitt liv tillslut?

Känner inte så just nu. Men allt kan ändras så fort till sju.

Måste tänka på detta innan. Vill inte såra och vara den kvinnan.

Som lämnar allt och alla. Vill inte en förlorare att de mig kalla.

Vill finnas där för barnen alltjämt. Jag vill inte av någon ses som ett skämt.

Jag vill bara känna mig stabil. Och inte vara så där in i hundan labil.