Om och om igen tillbaks på ruta ett. Blir lite rädd och vet inte vad som skett.

Jag stänger av detta väsen. Önskar jag inte vore så kräsen.

Misshandlar mig själv så hårt. Alla undrar hur det kan vara så svårt?

Vet inte själv vad jag gör. Vill bara att någon mig hör.

Jag ofta det ignorera. Jag någon annan figurera.

Visar aldrig mitt rätta jag. Har gjort detta till min lag.

Försöker visa barnen mitt rätta. Någon har sagt att detta är det lätta.

Med barnen jag njuter av varje stund. Vill inte ens gå och lägga och få en blund.

Övrig tid jag spelar min roll. Ingen annan har riktig koll.

Vill bara mig själv stänga av i en gloria. En del är borta och resten är historia.

Lev rätt! Det är så jag lever. Eller försöker?Jag har inte direkt levt som andra velat.

Jag har gjort mina närmaste besvikna! Det är jag medveten om tyvärr!!!

Undrar bara om de vet hur jag verkligen mår?

Tror egentligen inte de vill veta. Så är det med livet. Det är ensamt och det finns ingen återvändo.

Ingen låter mig nå botten. Eller Låter mig ta de skotten! Det tyder på att flera ser! Men det inget mig ger!

Ett stolpskott som jag förstår inte grejen. Ser inte det rätta som de menar med ståhejen.

Jag ser inte det de ser!? Förstår egentligen  inte på grund av att jag inte sett och lärt från början.

Jag måste lära in alla beteenden. Detta tar på mitt psyke! Därför känner jag mig längre och längre från verkligheten. 

Kommer nog bli ”KNÄPP” på riktigt!

Ska jag leva ärligt så fråga inte mig.

Vill någon veta hur jag vill vara? Eller de mig vill övervara?

Frågar igen hur jag ska vara?

De svara:

Bara till dig det ska uppenbara!

Måste sluta med det där. Vill inte längre ha det så här.

Att det ska vara så svårt. Kanske jag tar livet för hårt?

Vill så gärna göra något vettigt. Önskar att livet vore glättigt.

Försöker anpassa mig till alla. Det får mig bara att falla.

Djupare och djupare ner i kvicksanden. Jag bara famlar uppåt och försöker nå handen.

Som är utsträckt av en hjälpande hand. Ser inte ansiktet för all jävla sand.

Men ser mera och mera. Det är faktiskt händer flera.

Som från en änglasvans. Kom en uppenbarelse från ingenstans.

Har kämpat så fram och tillbaka med livet tills nu. Har känt mig så jagad, som av en flock lejon, jagar en gnu.

Infångad och ingenstans att ta vägen. Jag vill ju egentligen finnas i alla lägen.

Har kämpat med ett brustet hjärta i flera herrans år. Även när du fanns där så var det trasigt och det lämnar sina spår.

Med piller mot mitt ledsna inre som de lämnat och med alkohol mitt liv rämnat.

Men förstår nu vad som skett med mig. Har ju bara fokuserat på helt fel grej.

Endast jag själv kan förändra livets gång. Skulle så gärna göra det med en sång.

Tralla och sjunga som en galning och skratta med en vän. Saknat det så länge och kommer nog få det, det har jag på känn.

Starkare än på många år. Har inte släppt en enda tår.

Livet känns så mycket ljusare att leva. Jag i mörkret inte längre treva.

Vill bara min lycka dela. Äntligen min själ jag kan hela.

Känner nu kraft att orka göra något med vett. Så kan det bli att sluta med antidepressiv tablett.

Det bara snurrade runt i huvudet flera varv. Önskar jag kunde lägga av ett garv.

Många år jag på detta slösat bort. Men kan bara tänka på detta lite kort.

Nu jag livet vill fortsätta. Det är lite till som jag måste komma tillrätta.