Jag flyr från plats till plats. Hör inte hemma någonstans. Försöker hitta ro i själen och i mitt hjärta.

Jag känner mig inte trygg och vet inte var jag ska ta vägen längre. Känner mig så vilsen.

När ska det ta slut? Känner mig inte som jag längre. Vem är jag? Kan inte somna. Mitt huvud snurrar och jag vill egentligen bara somna för alltid.

Hur ska jag orka? Kan man vara vaken dygnet runt och samtidigt jobba? Hur blir man glad och lycklig? Vet inte längre hur man gör.

Dikt:

Dagen den grydde och jag var den som flydde.

Makten har jag att göra något åt det.

Viljan är det som sviker. Varför jag den undviker?

Tror inte jag klarar så därför jag den undanvarar.

Vet ju när jag mår som bäst.

Ge mig bara tiden att sörja. Vet bara inte hur jag ska börja.

Jag går genom Kristinehamn och jag blir så varm. Mitt hjärta slår för dig. 

Min stad i hjärtat men kanske Ölme är närmre ändå. Men du kommer tätt som nr två.

Har varit borta länge. Men känner mig hemma nu. Fast jag är ingens fru. 

Vill bara vara här. Annars det i hjärtat skär.

Min stad i hjärtat det är Kristinehamn. Har längtat halva livet på att komma hit. Men du höll mig härifrån med flit.

Fattar inte att jag är tillbaka. Varför detta jag fått försaka? 

Motgångarna har gjort mig starkare. Konstigt nog? Trodde aldrig jag skulle ställa mig upp igen.

Enda sorgen är att vissa vänner är inga vänner alls. Man upptäcker det i svåra stunder när man behöver dom som mest. 

Det kan räcka med att undra hur det är. Men de är inte så många här där jag befinner mig idag just nu. Jag har fått en viss stämpel och det är väl det enda jag är.

Över berg och dalar min resa har gått. Jag är ännu inte framme. Vad är det som driver mig? Är det en vandringslust?

Att se något annat? Vet inte vad jag letar efter men det kanske man inte ska?

Man kanske bara ska ta dagen som den kommer? Uppleva friheten man har. Se saker och ting för vad de är. Andas och njuta av utsikten.

Jag orkar inte med människor som gnäller för varenda liten småsak. Då blir jag rastlös, otålig och väldigt irriterad.

Därför kanske jag inte kan behålla relationer till människor? Jag vill bara njuta av livet men har kommit ifrån det på något sätt.

Det gäller bara att hitta vägen tillbaka igen. Mitt arbete är en stor lycka iallafall. Det är rätt för mig. Det är det andra som jag måste reda ut...

Jag sitter här vid en sjö. Tänker att det är dags att ta adjö.

Inte på det sätt som inte är rätt. Utan säga adjö av det gamla som jag har samla.

Vill inte veta av det mer. Men så klart så finns det ju fler. 

Det går både upp och ner för det är sådant som sker.

Dags att ta farväl måste man ha något skäl?

Det känns ända in i Hjärtat!! Men jag jag måste ha Kronan i topp!!

Det finns dom som fattar vad jag menar varför jag skenar.

Adjö till Lindeman

Det var vår sista dans

Adjö till Lindeman 

Nu vill jag ha min chans

Mitt hjärta slutade slå

Men kanske fanns jag ändå?

Vad ska jag göra nu?

Kändes som vägen ut.

Har jag varit här förut?

Som du ville vara det kunde jag inte klara.

Adjö till Lindeman

Det var vår sista dans

Adjö till Lindeman 

Nu vill jag ha min chans

Mitt gråtande inre! Som om ni ändå visste?

Men ingen talade! Ingen tog emot! Vad väntade? Mörker! Tack för det min vän!

Adjö till Lindeman. Min sista vän.

Dagen jag steget tog var den mörkaste för mig.

Adjö till Lindeman.

Det var vår sista dans.

Adjö till Lindeman.

Nu vill jag ha min chans

Adjö till Lindeman 

Var det du som försvann?

Adjö till Lindeman

Nån annan som vill och kan?

Har jag någon chans?

Adjö till Lindeman

Är så glad att du försvann!

Hur ska jag vara?

Bara du kan förklara!

Saknar redan min Tessa hon är min prinsessa.

Vet att hon har det bra. Hon saknade att gå ut det lilla livet.

Hon kunde inte få ro i min lägenhet. Därför körde jag henne till Ölme igen.

Hon blev glad när hon kom dit igen. Hon kom fram och tackade innan jag åkte.

De är kloka de där djuren!

Hoppas bara min mamma och pappa kan stå ut med en katt. Annars får jag hämta henne igen...

Jag sitter här på min balkong. Känner solens strålar mot mitt ansikte. Njuter av värmen.

Njuter av att jag känner att det börjar vända till något positivt. Jag har fått nytt jobb som ligger närmre. Jag trivs i min lägenhet. 

Jag är så tacksam mot mina föräldrar som hjälpt mig så mycket. De har ställt upp vare sig jag varit uppe eller nere i humöret. Det är då man upptäcker hur värdefulla de faktiskt är.

Även min storasyster har varit väldigt stöttande i alla väder. Hon bor längre bort men är ändå så värdefull för mig. Hon har varit så viktig i allt detta när det varit som svårast.

Brorsan har jag väl inte haft lika mycket kontakt med men han har hjälpt mig på sitt vis. Så jag är tacksam mot honom också. Han gör vad han kan.

Jag vänder mig mot solen igen och känner mig varm i hjärtat. Det börjar vända. Det gör det för det känner jag inombords.

Vad är det?

Kan någon förklara?

Vet inte vad det är!

Finns det?

inte för mig.

Jag bara är nu!

Men jag är inte lycklig!

Finns lycka?

Är andra lyckliga?

Kanske.

Men jag kan inte säga att jag är lycklig.

Jag bara fortsätter ändå.

Att det ska vara så svårt! Har slått mig så hårt! Nu börjar det vända. Om jag bara kunde hålla mig samman.

Allt känns som en skör tråd. Det behövs inte mycket för att det ska brista. Vill så mycket mer men har svårt att skärpa mig.

Det är bättre men ibland brakar jag samman och sviker andra. Jag vill inte det. Om jag bara kunde hitta en balans som passade alla.

Jag vill så gärna jobba. Jag vill inte vara hemma mer. Har varit sjukskriven så länge och vill bara igång nu.

Bara jag kan styra men jag förstör för mig själv. Jag fattar inte varför? Jag förtjänar väl inte bättre??

Ja jag är en alkoholist. Kan inte bryta detta mönster utan se mitt monster. Hatar mig själv så mycket. Kan inte lätta på trycket!

Vill så mycket mera men sviker hela tiden. Vet inte vad jag ska göra. Nu kom brytet. Kom inte med skrytet. Jag mår så jävla piss. Det är en kamp mot mig själv. 

Ibland vinner jag, ibland förlorar jag. Letar ni efter demoner så kan ni leta hos mig. Ja visst jag är en alkoholist!

Demonen den besatte mig. Redan där stressen satte sig. Hur ska jag motstå?

Den mig förförde. Jag först inte den inte hörde. Den fortsatte på. Kunde då inte motstå.

Ville ju inte höra, så jag stängde mitt öra. Visste inte vart jag skulle ta vägen, men det visste demonen. Fy fan för detta, för att vara besatt! Kan någon bara försöka ta mig fatt!